Instagram-Story-Viewer> @_tsaralunga> Beitrag
Anna Tsaralunga(_tsaralunga)'s profile avatar

Anna Tsaralunga

@_tsaralunga

vor 17 Tagen
Download
29
Posted On: May 18th 2026, 12:03 pm
Comments (29)
Load More

More posts

??? 💔
får för första gången gå in i VECKA 40!!!! 💚 6 dagar kvar till bf iiiiihh komsi komsi juni
Summer vibes ❤️
Bild bomb! ♥️ #summer #f
Dela med någon som vill fixa sin tarm
Stockholm Marathon 2026 besegrade mig.. Först och främst vill jag tacka alla som hejade längs vägen! 🥹❤️ Mitt första maraton blev tyvärr inte vad jag drömt om. Ett lopp jag sett fram emot och tränat för sedan förra året. Träningen gick bra under vintern, jag lyckades sakta men säkert öka volymen till ungefär 70 km i veckan. När våren kom och jag äntligen skulle påbörja den specifika maraträningen gav kroppen efter. Skada efter skada har präglat dem senaste månaderna. Istället för att lyssna på kroppen så försökte jag kompensera för förlorad träning genom att pressa mig hårdare. 💀 (idiot) Inför Stockholm marathon så kände jag egentligen att det förmodligen var en dum idé att starta med tanke på skadekänningar. Men jag ville så himla gärna genomföra loppet jag dedikerat så mycket tid till! Så jag valde att ge det ett försök. Loppdagen blev varm och solig (jobbigt, aj!!!). Farten jag planerat att hålla kändes tung direkt. Ett maraton är långt och de mörka tankarna kom för tidigt. Med något sänkt fart så hittade jag rytmen på Djurgården och de mörka tankarna släppte. Vägen från Djurgården till Slussen var ren gåshud. Väl framme vid Katarinavägen, strax över halvvägs, var jag så uppfylld av endorfiner att jag kände mig säker på att jag skulle klara loppet. Andningen är stabil, kroppen fungerar som den ska, vad kan gå fel? Södermalm, min hemmastadsdel och den backiga delen av banan alla fruktar. Det kändes typ som en feberdröm att kryssa genom gatorna, förbi alla barer, där massa av mina vänner stod och hejade. Runt km 25 känner jag hur skadan jag haft i höger ben börjar värka. Benet blir stelt och jag tappar fart. När jag springer ner för Lundagatan hugger det i benet för varje steg jag tar. Där börjar jag bli riktigt orolig. Efter Västerbron så går det inte längre. Smärtan är så illa att jag bara kan halta fram. Där tog det slut, efter km 29 fick jag kliva av. Helt knäckt över att ha misslyckats. Mina fina vänner och Alva ❤️ fick hjälpa mig hem då jag inte ens kunde gå en meter… Nu ska jag låta kroppen läka, samla mig och planera nästa attack. Maratondrömmen är inte död! Tack @oskar.runs för coachning och världens mest dedikerade hare❤️
back to up