Nathalie Säfsten

Hur i hela friden är vi mer än halvvägs in i Oktober?!

I ärlighetens namn har det varit lite rörigt den senaste tiden. Många förutsättningar som är oklara och till del inte heller går att få svar på just nu. Att exempelvis komma iväg på träningsläger är inte lika enkelt som förut när jag kastade in en cykel i en väska och drog. I dag är det ett mindre logistikprojekt eftersom jag behöver ha med mig ledare på passen. Det kan göra mig rätt trött, kanske för att det strider mot min önskan att vara fri. När jag resonerar med mig själv försöker jag att vända på det och se friheten i att jag kan åka. Det fanns en tid när det inte var en självklarhet. Men ibland blir jag också less.

Jag har givit upp mina försök att organisera i digitala kalendrar. Känslan av pennan som glider över ett papper verkar ge mig något slags lugn. Om man dessutom klistrar på glittrande enhörningar 🦄 så blir det hela lite roligare.

Vad kul att du fastnade för enhörningarna! 🦄 I fredags var jag en snabbis på byn och tog en kaffe på ett café. Medan jag väntade på mitt sällskap stod jag framför ytterdörren. En tjej i kanske sjuårsåldern mötte min blick och tittade lite blygt på rullstolen och sedan dörren. Sedan sa hon ”Vill du ha hjälp att komma ut?”
Jag förklarade att jag väntade och tackade så himla mycket för att hon frågade. Resterande arket glittriga enhörningar låg i mitt knä. ”Gillar du klistermärken?” frågade jag flickan. Hon tittade snabbt ned innan hon lyfte blicken och fick fram ett svagt: ”Ja”. Jag räckte över de glittrande hästarna och lämnade caféet med en varm känsla. Hon, sjuåringen var personen inne i rummet var mest närvarande av oss allihop. Trots att hon uppenbart var lite blyg, erbjöd hon sig att hjälpa till. Hennes bemötande har varit med mig hela helgen.

Hatten av till närvaro, medmänsklighet och en sjuåring som påminde mig om att vi kan missa allt det vackra om vi har för bråttom för att uppmärksamma den.

💜🦄