Instagram story viewer> @helenateodora> Posts

Helena Olmås

@helenateodora

4.9K

followers

1237

following

🏃🏼‍♀️ • 🎶❤️‍🔥 • 🗺️ • 🧸
Six star finisher🌟🌟🌟🌟🌟🌟
Founder #springförterese 💗
@teararoanztrail thru-hiker🌳

POSTS STORIES REELS TAGGED

Download All

Vi är skapade för att röra på oss. Inte nödvändigtvis för att prestera❤️‍🩹

Imorgon är det World Mental Health Day. En dag som ligger mig varmt om hjärtat, nu mer än någonsin.

Under det senaste året har jag fått omvärdera mycket i mitt liv. Inte minst mitt förhållande till rörelse.

Löpningen har under mitt vuxna liv varit min stora passion. Min trygghet, min ventil och min medicin. Men också min flykt, mitt beroende och ibland ytterligare en källa till stress. Något som skulle få mig att må bra blev ofta ännu ett område där jag ställde orimliga krav på mig själv.

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom behövde jag börja om. Lära mig att lyssna på kroppen istället för att överrösta den. Acceptera att det ibland inte finns någon ork alls. Och att det är ok.

Någonstans längs vägen började jag förstå skillnaden mellan att röra på mig för att prestera och att röra på mig för att må bra🌾

Under sjukskrivningen har naturen och rörelsen varit helt ovärderliga för min läkning. Ibland har jag sprungit. Ibland promenerat planlöst i skogen. Ibland har det räckt att bara känna den friska luften mot ansiktet och bara vara. Idag sprang jag i Vondelpark i Amsterdam🌳

Men jag vet också hur det känns när t.o.m. en kort promenad är för mycket. När det krävs en enorm kraftansträngning bara för att ta sig ut genom dörren.
Därför är det så viktigt att rörelse inte blir ytterligare ett krav.

Inför #WorldMentalHealthDay lyfter @asics i sin kampanj att så lite som 15 minuters rörelse kan göra skillnad för vårt psykiska välbefinnande.

Inte 15 minuters prestation. Inte ännu ett mål att uppnå. Bara rörelse, på egna villkor. I Sverige sitter vi still 84% av vår vakna tid…i kroppar som är skapta för rörelse💔

Det senaste året har handlat om att hitta tillbaka till min glädje. Att låta rörelsen vara något jag får och KAN göra, inte något jag måste.
Jag älskar att springa. Men jag börjar äntligen förstå att mitt värde aldrig har suttit i hur snabbt eller långt jag springer.

Rörelse behöver inte vara träning. Träning behöver inte vara prestation. 15 minuter om dagen - vi har tid att ge oss det💌

@asics #SoundMindSoundBody #15minutestothrive taken in Amsterdam, Netherlands by @helenateodora

105

9

6 days ago

Jag älskar den här bilden från @forbifartspremiaren i lördags. Den är varken bildskön eller särskilt smickrande, men den fångar varenda smula av känslan jag hade genom hela loppet🙌🏼

Styrka. Glädje. Tacksamhet. Liv❤️‍🔥

Jag har kämpat med prestationsångest hela mitt vuxna liv och mitt förhållande till löpningen har varit mer än komplicerat.

Den har varit min läkning men också mitt öppna sår. Min trygghet och min flykt. Min medicin och mitt beroende. Min njutning och min plikt. Min eufori och min mörkaste botten. Jag har älskat den, men ofta hatat vad den har gjort med mig. Hur kroppen har skrikit på hjälp…för döva öron.

Men vårt förhållande har förändrats. Blivit något annat. Något mer älskvärt och hållbart.

Den senaste tiden har min kärlek till löpningen exploderat. Men den är inte längre driven av beroende, prestation eller en oförmåga att avstå det som skadar mig. Den är äkta. Sann och stärkande.

Min löpning drivs inte längre av måsten, ångest och prestationskrav. Den drivs av lust. Nyfikenhet. Glädje och stolthet.

Och den får bara existera i symbios med min återhämtning. Om summan av all annan stress tillåter mig att springa (= stressa systemet). Inte annars. Då avstår jag.

Tänk om jag hade velat förstå tidigare att återhämtningen är själva grunden till resultaten jag så desperat jagade? Grunden till att orka träna, bygga upp kroppen, hitta glädjen och släppa ångesten. Jag visste. Men jag ville inte förstå💔

Och tänk att jag nu kunde springa 12 km i ett, för mig, högt tempo utan att fokusera en sekund på farten. Bara springa på känsla, med glädje och eufori som bränsle. Och ändå få med mig både en prestation och en fin placering, utan att prestationen ens var målet.

Den följde bara med på köpet💎

Jag är så glad, tacksam och stolt över mitt lopp i lördags. Inte (bara) för att resultatlistan visar glädjesiffror, utan för att jag sprang utan press. Utan ångest. Utan krav. För att jag hade KUL hela vägen och kunde le ända in i mål. Ja, det är glädjetårar på väg på bilden…

SÅ STOLT! ❤️

På lördag är det #WorldMentalHealthDay. Då springer jag lopp igen, av helt annan karaktär och för en god sak❤️‍🩹

#MoveYourBodyMoveYourMind #SoundMindSoundBody taken in Akalla by @helenateodora

193

27

9 days ago

Det finns inget som läker mig som musik. Hundratals timmar livemusik genom livet har plåstrat om mig när jag har behövt det. Och när jag har trott att jag inte har behövt det.
Få läker mig som ärrade människor som varit på botten. Som vet. Även om de först sliter sönder mitt hjärta och slänger bitarna på golvet. Som @foyvance igår. Sapling. Vilket jävla mästerverk. Fortfarande golvad.
Varsågod - 4 minuters läkning. Lyssna. Tack❤️‍🩹
#foyvance #sapling taken in Södra Teatern by @helenateodora

18

5

18 days ago

Tystnad. Igen.❤️‍🩹

I maj åkte jag på mitt första tysta dygn. Hundra tankar i huvudet som ville ut. Jag kom hem med en tom skrivbok. Orden tystnade. Istället föddes ett träd.

För en vecka sedan åkte jag tillbaka. Till samma plats. Till tystnaden. Till Erika. För en hel helg. Två dygn utan telefon, notiser och omvärld. Och nästan helt utan ord.

Jag älskade mitt tysta dygn. Den här gången blev tystnaden annorlunda.

Den här gången skrev jag. Mycket.

Sidor med tankar, funderingar och frågor. Reflektioner. Sådant jag inte har, men vill ha, svar på. En del jag trodde att jag hade svar på. Jag lämnade inte med samma stilla känsla i kroppen som sist. Jag tog med mig mer hem. Mer att fundera över. Lite mer att utforska.

Kanske är det också det fina med tystnaden. Den ger inte alltid det man tror att man behöver. Den gör plats för det som redan finns där. En chans för det som ligger längst ner att få komma upp. Det lugna och fina, men också det som skaver.

Ibland är det bara lugn. Den här gången var det frågor.

Och så Erika🤍 @erikakitsgolevik som öppnar sitt hem. Bjuder in oss för att…vara tysta. Men ändå få så mycket sagt. Inuti oss.

Det finns en obeskrivlig trygghet i hennes närvaro. Ingenting behöver förklaras, lösas eller presteras. Hon håller på något sätt rummet åt oss, utan att fylla det. En ovärderlig egenskap. Någon jag är tacksam över att ha i livet. Lite på avstånd, men ändå så nära🪷

Tolv kvinnor. Tillsammans, men var och en för sig. Tyst sällskap. En lite märklig men otroligt fin gemenskap. Läkande. Tryggt.

Det var annorlunda nu men mitt i alla funderingar finns samma känsla som i maj: tacksamhet🌾

Över tystnaden. Naturen. Sällskapet. Över Erika, som öppnar både sitt hem och sitt lugn för oss. Baden. Andetagen. Maten. Lugnet. Två dygn av frisk luft.

Tacksamheten till mig själv, för att jag ger mig själv det här. Och den här gången till min mamma som gjorde det möjligt. Som tryggt tog hand om min son under tiden.

Förra gången växte ett träd fram i min skrivbok. Den här gången kom orden. Fler än jag förväntat mig.

Vad jag ska göra med dem alla vet jag inte än. Har fortfarande inte landat i allt. Men det kommer när det ska, som alltid. TACK🙏🏼 taken in Båven by @helenateodora

96

9

2 months ago

Det har varit en vecka av kontraster. I måndags firade vi älskade Teddy som blev 4(!). Glädje, skratt och fjärilar i magen🎈

Dagen efter somnade gammelmorbror Ingvar in - det sista syskonet i mormors skara. Väntat men ack så sorgligt. Ledsamt att säga farväl till en person som funnits med mig hela mitt liv. En person med pliriga ögon, precis som mormor. En krutgubbe!

”Kontrasterna gör livet”, har jag alltid sagt. Det står jag fast vid. Men de tvära kasten mellan glädje och sorg tar så oerhört mycket energi. Livet dras till sin spets. Tusen tankar snurrar. Huvudet blir rörigt och kroppen trött. Hjärnan hinner inte riktigt med.

Jag hade en likadan vecka för 7 år sedan. Begravning och tårar ena dagen när vi sa farväl till @teresealven Två dagar senare kärlek och glädje när @erikaofvre överraskades med sin möhippa 60 mil därifrån. Så jävla märkligt skifte i känslor - från mörk sorg till hopp och ljus.

Ändrade semesterplanerna såklart. Packade väskorna och körde ”hem”. Till mamma. Till kramar, minnen och det som betyder mest, längst in i själen.
Hälsade på i mormors barndomshem. Vår gata. Olmåsgatan. Klar dalaluft och tystnad. Trött men lugn. Trygg och avslappnad.

Livet. Döden. Så många tankar nu. Tankar om att leva här och nu. Plocka russinen ur kakan utan att drabbas av FOMO. Njuta av det enkla utan att stressa upp mig över vad jag eventuellt missar. Så svårt, men så oerhört skönt när jag lyckas❤️‍🩹

Vi brottas alla med något. Du vet aldrig vad den här veckan har burit med sig för den som står framför dig. Var snäll. Ha medkänsla. Compassion. Vi är alla bara människor, en kort stund på jorden🌾 taken in Färnäs by @helenateodora

165

31

3 months ago

📋
Enligt ICD-10: F90.0
Enligt DSM-5: 314.01 ADHD, kombinerad form, svårighetsgrad: medelsvår.

Föga förvånande. Men ändå omtumlande.

Jag blev lättad. Och lite ledsen. Förvirrad. Men också tacksam.

Lättad över att äntligen få en förklaring till så mycket. Till varför saker har känts så självklara för andra, men så sjukt energikrävande för mig. Till varför jag har gasat tills jag tömt reserven. Sällan hittat bromsen. Till varför jag ofta ligger tio tankar före och kommit fram till slutsatsen innan diskussionen har börjat. Till orimlig oro, uttröttande kontrollbehov och tanketrassel.
Ledsen över att ingen såg det tidigare. Inte ens jag.

Min närmare årslånga heltidssjukskrivning gav mig 10 års klokhet. 10 års självkännedom. 10 års förståelse för hur min hjärna fungerar. Varför jag har kämpat så hårt, så länge. Terapi, tystnad, tid för mig själv och oändliga samtal med nära och kära. Och en något nervös NPF-utredning under våren🌷

Den var inte billig, lätt eller särskilt rolig att gå igenom. Men det är en av de bästa investeringarna jag har gjort i mig själv. Min mentala verktygslåda växer med livsnödvändig kunskap. Nycklar, tips och råd. Arbetet är in progress. Jag har fått en diagnos, men långt ifrån en lösning som kommer av sig själv. Jag är i startblocken för något bättre. Mer hållbart.

”Alla har ju ADHD nuförtiden” eller “jag har nog också en släng av ADHD”…NEJ, sluta bara.

ADHD är ingen personlighet, ett lättvindigt nyord eller en ursäkt för att vara lite speedad ibland. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar hela livet. Relationerna, arbetet, självkänslan, känslorna och inte minst den mentala hälsan. Sällan på ett positivt sätt. Det är långt ifrån en superkraft.

Sure, många kan nog känna igen sig ibland. Men det är omfattningen, varaktigheten och konsekvenserna som gör ADHD till en diagnos.

Diagnosen är ingen etikett. Den är att äntligen förstå mig själv lite bättre. Hitta nya sätt att leva. Anpassa och skruva till. Förenkla. Skala av. Göra det lättare för en hjärna som inte fungerar som jag har trott.

Det innebär stora utmaningar, men ännu fler förklaringar. Lite sorg men mer glädje och lättnad. Tacksam, trots allt❤️‍🩹 #adhd by @helenateodora

127

41

3 months ago

”Ta hand om er där ute. Glöm inte njuta av solen och värmen, du vet aldrig när du gör det för sista gången.”
Orden kommer från @madeleine.erichsen och jävlar vad ont det gjorde att ta in dem💔 Gör fortfarande.
Jag har gnällt lite i helgen, men idag gnällde jag inte över den onaturliga svenska sommarvärmen. Jag jobbade mina timmar på förmiddagen och njöt sen och var tacksam över en smällvarm dag, och en son som tjöt av glädje när vi lekte haj, krabba och ödla i sjön. Och över att hans mormor fortfarande finns i vårt liv, att hon idag gav Teddy en tidig sommarlovsdag och satt under ett träd i skuggan och tittade på oss🌳
Tack Madeleine för påminnelsen - det gör så ont att tänka på vad du och dina nära går igenom. Det är så överjävligt sorgligt, orättvist och meningslöst. Må vi alla som följer dig på sidan lära oss något av din resa. Bli påminda om livets förgänglighet och om att LEVA NU. Nu är det enda vi vet och det enda vi har. Jag vill aldrig mer glömma det. Aldrig. taken in Ältasjön, Södermanland by @helenateodora

119

19

4 months ago

Jag har en liten skrivbok där jag tömmer ut allt som poppar upp i mitt huvud - idéer, tankar, to do’s och drömmar - för att kunna släppa för nu och slippa komma ihåg. Komma ihåg har varit och är en av mina stora utmaningar i min utmattning de senaste månaderna.

Den är välfylld, den där boken, och redan på första sidan står det: ”Tyst dygn - Erika!”. Nu äntligen är det inte längre bara ord i min bok. Det är ett verkligt dygn som för alltid kommer att var gränsen mellan ett före…och ett efter. Ett skifte🦋

Vem är du när det blir tyst? När DU blir tyst. Tyst tillsammans med andra. Andra som är tysta.
Vem är du då?

Vad finns där när alla distraktioner är borta? När bruset tystnar. När din mobil är omhändertagen, tv:n icke existerande och du varken har en bok att läsa eller musik att lyssna på. Vad finns där bakom och vad vill det säga dig?

Vad händer med dig när du får andas frisk luft i ett dygn? När vindens ljud söver dig och du somnar med iskall näsa under ett tjockt duntäcke? När du äter utomhus och har tid att verkligen känna smakerna.
Vad händer när du tvingas vila din hjärna i stillhet - inte i löparskorna eller på gymmet? När du verkligen stannar upp och är med dig själv? Tillsammans med andra men i dig själv och dina tankar.

Vem är du när du inte får trösta någon bredvid dig, vars tårar rinner? När du inte ska ta hand om, inte behöver prestera eller finnas för någon annan dig själv? Vad finns där, när fokus är på DIG? Utan brus, utan distraktioner.

Jag älskar tystnaden. Har inga problem med den. Behöver den ibland lika mycket som jag behöver syre för att kunna andas. Men har aldrig varit tyst tillsammans med andra.
Jag visste att jag behövde det här tysta dygnet. Men HUR mycket jag behövde det och hur mycket det gav mig - det hade jag aldrig någonsin kunnat ana.

Till och med mina skrivna ord tystnade. Istället växte ett träd fram i skrivboken vi fick. Ett träd fyllt med tankar som måste landa. Jag ska omvandla dem till ord när orden finns. Om de kommer. Kanske stannar de för alltid som en mjuk, lugn känsla i kroppen.

TACK @erikakitsgolevik för ett otroligt vackert dygn. Vackert och reflekterande. Reflekterande och läkande. Livsförändrande. Tack🤍 by @helenateodora

135

19

5 months ago

•ångest•
Våren 2022.
Jag kommer ihåg den där dagen. Lyckan över en frisk pojke som växte i min mage. Värmande vårsol och fågelkvitter. Förväntningar och glädje.

Samma plats, sommaren 2024.
Tårar, förtvivlan och förlamade trötthet. Gick barfota för att få känna mark under fötterna och försöka ta tillbaka lite kontroll. Rasande ångest (har jag förstått nu) och fullständig panik. Ville krypa ur mitt eget skinn och den enda tanken som snurrade i huvudet var om min son skulle klara sig utan sin mamma. Orkade inte vara trött och ledsen längre. Ville bara bort. Försvinna. Slippa allt.

I ett helt år till bet jag ihop. Kämpade trots trötthet. Höll humöret uppe. Tog mig på något sätt igenom en höst med diskbråck i nacken och ett helt vinterhalvår med konstanta virus och förkylningar. Smärta i kroppen och en trötthet som omöjligt kunde sovas bort. Orimlig oro. Orkeslöshet och uppgivenhet. Minimalt med glädje trots att jag hade ”allt”.

På våren 2025 sökte jag äntligen hjälp hos en psykolog- något jag skulle ha gjort mycket, mycket tidigare. Jag lade mig platt och bad om hjälp för första gången i mitt liv.
Sen gick allt snabbt. Vidare till psykoterapeut, dubbla (som sen blev trippla) diagnoser och antidepressiv medicin. Sjukskrivning. Ridå.

Resten är historia. Det är våren 2026 och jag är inne på min sjunde månad som sjukskriven. Icke fungerande. Ett reducerat jag som försöker hitta till något hållbart. Ett steg i taget. Det är inte lätt men det är livsnödvändigt.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara att du som läser det här ska veta att det finns hjälp att få. Det finns mjuka, fina människor som värdesätter dig och allt du är. De som inte kräver en massa saker av dig. Som vill hålla dig och leda dig rätt. Du behöver bara sträcka ut din hand.

Du är inte ensam❤️‍🩹
#utmattningssyndrom by @helenateodora

358

115

7 months ago

10 år sedan idag
📍Sterling Point, Bluff, Nya Zeeland 🇳🇿
🗓️8 mars 2015, internationella kvinnodagen.
Mitt livs mäktigaste och viktigaste målgång, efter 3000 kilometer och 130 dagar till fots. Te Araroa.
10 år sedan idag. Det känns som ett helt liv sedan, fortfarande som en dröm - något som inte hände i verkligheten. Gjorde jag verkligen det där? Ensam med hela livet i min ryggsäck. 2 kvm tält som hem och mer frystorkad mat än vad någon äter på en hel livstid. Frisk luft i överdos och ett sinne i det närmaste tomt på bekymmer.

Tankar tänkta till punkt. Vyer som tagna ur en saga. Odödliga minnen som skulle ha blivit en bok (bokförläggarna höll inte med). En kropp som bar mig en ofattbar sträcka trots krämpor och problem, och ett pannben som var överraskande tjockt (på gott och ont). En ovärderlig paus från ekorrhjulet som jag är evigt tacksam för.

Jag tvekade i 5 år innan jag tog steget. 5 år av längtan, fantasier och drömmar om att bara sätta en fot framför den andra i hundratals mil. ”Du är galen”, sa alla och avrådde mig från att ta tjänstledigt för något så ovanligt som en långvandring. Jag är så glad att jag inte lyssnade på dem, alla mina kritiker.

10 år sedan. Idag tänker jag lite extra på mina sista steg fram till skylten där i Bluff - sydöns sydligaste punkt. Min målgångsfilm var minst sagt oregisserad och spontan, och känslan jag hade kommer tillbaka till mig. Omöjlig att förklara och i mitt minne för alltid.
@teararoanztrail #teararoa #nzbyhelena taken in Bluff Sterling point by @helenateodora

121

5

7 months ago

Löpningen då?
Varje årsskifte brukar jag titta tillbaka på mitt löparår. Göra bokslut, utvärdera mina lopp och glädjas eller svära över mina mer eller mindre lyckade prestationer. I år vill jag också göra det, men lite snällare och mjukare mot mig själv än tidigare🌾

Min största utmaning det senaste halvåret, parallellt med allt annat som en utmattning och depression innebär, har varit att INTE prestera. Svårt för någon som har gjort det i hela sitt liv. Näst intill omöjligt för mig som väldigt länge har likställt hela min person med mina prestationer.

Därför är jag kanske mer nöjd än någonsin över året som gått. Jag har äntligen lyckats jobba MED min kropp och inte emot. Inte fortsatt när det gjort ont. Inte pressat hårdare när kroppen skrikit: NEJ! Löpningen har blivit en stor och viktig del för mitt tillfrisknande och min läkning🙌🏼

Loppen jag sprang andra halvan av 2025 var på nya, för mig helt nödvändiga, villkor.
Ingen prestationsångest, inga tidsmål och ett löfte till mig själv att springa med bra känsla och glädje. HELA loppet. Pressa kroppen har inte varit aktuellt eftersom min hjärna inte har orkat. Utmattningens baksida, men i det specifika fallet med just min löpning - kanske min räddning.

Jag är väldigt förvånad och positivt överraskad av mina resultat. Det har gått tidsmässigt långt över förväntan, utan att jag har känt någon press, stress eller fysisk utmattning. Dessutom har jag knappt haft ont i kroppen alls - något som jag nästan hade dagligen när jag konstant tränade på gränsen.

🏅Blodomloppet 5k 16/6: 22.24
🏅Tjejmilen 10k 6/9: 42.50
🏅Hässelbyloppet 10k 5/10: 42.21
🏅Mustaschmilen 10k 22/11: 42.40 - brons!🥉

Det senare är miltider som jag hade haft prestationsångest inför att sätta som mål tidigare - nu har det kommit av sig självt, för att prestationen inte har varit primär. Häftigt ändå!
Min psykolog säger att jag får vara nöjd över och fira mina prestationer, så länge de inte definierar mig som person eller ger mig ångest innan. Jag är på god väg och fortsätter på den inslagna linjen 2026: springa på känsla, drivas av löplust och springa lopp för att jag älskar det. När jag orkar.
Heja mig!❤️‍🩹
#utmattning #depression #löpning by @helenateodora

78

6

9 months ago

🎇
Årets sista dag. 2025 är snart slut. 2025. Vilket märkligt år det har varit.
Jag är tacksam över alla ovärderliga lärdomar men är oerhört lättad över att det är över. Att ”gå in i väggen” var inget jag varken planerade eller trodde skulle hända mig, men tänk vad lite vi vet om livet. Ibland händer det, när vi är som minst beredda. Kloka @kaypollak sa till mig en gång: ”vi får inte mer än vi klarar av”, och jag vill verkligen tro honom, även om jag har tvivlat några gånger det senaste året. Åren - om jag ska vara ärlig. Det är både lärorikt och smärtsamt att titta i backspegeln och inse att jag har blundat länge. Blundat och bitit ihop. För länge.
Har inga storslagna planer för 2026 mer än att läka. Läka på riktigt❤️‍🩹 Det är mitt enda löfte inför nästa år. Jag hoppas att jag kan hålla det. För min skull.
Gott nytt år till er alla - med hopp om ett ljust 2026🌅
#utmattning #nyår #depression taken in Älta by @helenateodora

191

54

10 months ago