Instagram story viewer> @rezarvhimi> Posts

rezarvhimi

@rezarvhimi

1.8K

followers

895

following

Stockholm | "but how could you live and have no story to tell?" 🍉

POSTS STORIES REELS TAGGED

Download All

Det finns ord för beslutet, förvaret och utvisningen. Men vad finns det för ord för en mamma som ser sina barn föras bort? by @rezarvhimi

13k

827

5 days ago

Juni är en tuff månad för asylrätten: Asylpakten trädde i kraft, riksdagen röstade för en utmönstring av PUT, och nästa vecka röstas om flera allvarliga inskränkningar. Samtidigt som kvinnor mördas i Afghanistan fortskrider regeringen med sina planer om att “samtala” med talibanerna om “återvändande”.

I debatten försvinner ofta det det verkligen handlar om: Verkliga människor som tvingats på flykt. Som har drömmar och mål och familjer de saknar. Som också förtjänar ett fullt och värdigt liv. Därför publicerar vi idag en text av Reza Rahimi, som ursprungligen publicerades på Rezas sociala medier. Läs hela, och följ honom på Facebook för att läsa fler av hans texter.

Reza Rahimi har skrivit sedan 2016 och mottog år 2021 FARR:s ungdomsstipendium till minne av Carl Lundevi. Han tilldelades priset för sin aktivism under strejkerna på Norra Bantorget 2019, men också för att han i sitt skrivande ger röst till asylsökande, barn, kvinnor och ensamkommande unga. Reza publicerar regelbundet texter på sociala medier. by @rezarvhimi

1k

40

4 months ago

Preskriptionstiden gav både mig en möjlighet att börja om och Migrationsverket en chans att fatta rätt beslut och förstå min berättelse. Den räddade mig från att fastna i limbo, från att leva för länge i rädsla och utan en framtid. Den var långt ifrån en rättvis lösning, att leva i fyra år utan rättigheter, alltid med rädslan att bli tagen, var en påfrestande kamp. Men för mig blev den ändå skillnaden mellan att få en ny chans och att för alltid försvinna ur systemet.

Men innan jag hann få den chansen blev min värsta rädsla verklighet. Utanför stadsbiblioteket, mitt på dagen, kom civilpolisen. De grep mig och förde mig till förvaret, för att jag levde ”illegalt” i Sverige och bar på ett bristfälligt utvisningsbeslut.

Där inne, bakom stängda dörrar och fönster, var jag inte en människa, bara ett ärende som väntade på att avskrivas. Tid existerade inte. Dagarna var en dimma av kontroller, vakter och låsta dörrar. Varje andetag var ett tillfälligt uppehållstillstånd, en paus innan allt skulle ta slut. Den osäkerheten brände i bröstet. Ingen sa vad som skulle hända. Skulle de föra mig till flygplatsen imorgon? Nästa vecka? Och vad väntade mig i Afghanistan? Skulle talibanerna hänga mig till döds på ett öppet torg?
Men så fanns preskriptionstiden, en bristfällig, långsam, orättvis väg, men den enda som fanns. Den gjorde att jag till slut kunde få mitt fall omprövat. Utan den hade jag kanske aldrig suttit här idag.

Nu vill regeringen ta bort preskriptionstiden, den enda möjligheten, den enda gnistan av hopp i en mardröm som redan är någons vardag. De vill att fler ska tvingas leva i rädsla och ovisshet, som jag och många andra gjort, men utan ett slut, utan en chans att komma vidare.

Imorgon röstar riksdagen om förslaget. Om det går igenom, kommer många att fastna i en evig limbo. De kan inte lämna Sverige, men de får inte heller en chans att stanna. Det här är inte bara ett politiskt beslut – det är att släcka hoppet för människor som inte har någonstans att vända sig. by @rezarvhimi

446

16

2 years ago

Idag, för 10 år sedan lämnade jag allt bakom mig och flydde för mitt liv. Jag kom till Sverige. På gränsen i Malmö klev svenska poliser upp på tåget som välkomnade med brett leende och glittrande ögon. Sedan sökte jag asyl...
Saknaden började, saknaden av hemmet, familjen, vännerna och gatorna. Den var inte snäll, åt upp min hjärna och själ.
Trauman från resan hit jagade ständigt, de livsfarliga vägarna, skottlossningarna och döda kroppar vid gränserna, små bebisars skrik, mammornas oro, smugglarnas blickar mot unga tjejer och kvinnor, gummibåten över Medelhavet, hungern och mörkret, gränsvakernas brutala beteende som om vi vore väskor eller kartonger och inte levande människor. Mardrömmarna blev vardag.

Nytt land, nytt språk, nya ansikten. Jag fick vänta länge innan jag fick ett bristfälligt avslag.
Sedan blev jag hemlös, levde så kallad “illegal”, och blev gripen av civila poliser. Jag satt inlåst på förvaret under hot om deportation, i en lokal som var överfull och där rutinerna inte följde Covid-instruktionerna. Trängseln och bristen på säkerhet gjorde situationen ännu mer påfrestande. Under åren mötte jag rasism, fördomar, hat och de där speciella blickarna som fick mig att kännas otillräcklig och oanpassad...

Tio år har nu gått. Jag är idag flykting enligt 1951 års konvention, säger de. En konvention som jag inte kände till när jag flydde hit, en konvention skapad av dem som styr världens ordning, av dem som bestämmer vårt öde.

Efter allt detta, efter år av saknad, trauman, förlorade hem och brutna löften, vad jag hoppas på, vad jag önskar med hela min själ är både enkelt och omöjligt, att ingen människa, ingen, någonsin ska behöva lämna sitt hem och fly för sitt liv. Ingen!
konst av @khadim96 by @rezarvhimi

153

14

10 months ago

Idag inledde Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson, bästa @tony.haddou , debatten i riksdagen med att läsa upp min text om preskriptionstiden. Hans engagemang för människor på flykt och hårda arbete för rättvisa och medmänsklighet gör honom till en av de få som verkligen lyssnar och handlar. by @rezarvhimi

421

11

2 years ago

by @rezarvhimi

148

0

2 years ago

Jag vill drunkna i djupet av denna skönhet och i melodin av den dialekt du talar med, för att återfinna alla de bortglömda och försvunna orden i mitt modersmål. Orden som glömts bort och försvunnit under tvångsförflyttningar, folkmord och etnisk rensning av mitt folk. Då kommer jag att, med mitt mest modersmålslika språk och dialekt, utan någon brytning, säga till dig: "Jag älskar dig". Kanske något som: "Du är mitt Bamiyan". by @rezarvhimi

174

0

2 years ago

Idag, på Internationella kvinnodagen, tänker jag extra mycket på min mamma och på hennes kamp genom livet. Jag tänker på alla kvinnor på flykt likt henne, på de mammor som bär sina barn över gränser, över hav som sväljer liv, genom öknar där tystnaden ekar av de förlorades röster. Jag tänker på kvinnor som, likt min mamma, aldrig fick ha ett hem, ett eget rum, ett liv att kalla sitt.

Virginia Woolf skrev att en kvinna måste ha ett eget rum för att kunna skapa, tänka och existera på sina egna villkor. Men hur många kvinnor i världen får ens drömma om ett sådant rum?

På Medelhavet guppar båtar som aldrig var byggda för att hålla. Mammor klamrar sig fast vid sina barn som om kärleken ensam kunde trotsa vågorna. Vid gränserna står de med trötta ögon och barn som sover på kall mark, i väntan på en framtid som ingen har lovat dem. Och i Afghanistan, där flickors skratt en gång fyllde klassrum, är böcker nu förbjudna att bläddras genom deras händer. Kvinnor som en gång var läkare, journalister, poeter, lärare och advokater har fått sina liv inskränkta till väggar som krymper för varje dag.

Ändå är det dessa kvinnor som bär världen. Det är de som håller fast vid livets rytm och ser till att det fortsätter, trots allt. De står vid kalla gränsposteringar, nekas asyl och tvingas vidare, från land till land, från avslag till avslag. Kvinnor som har överlevt allt men som ändå aldrig får stanna, aldrig får ha ett hem, aldrig ett rum att kalla sitt.

På bilden är jag ett barn, knappt ettårigt, med livet framför mig och utan minne av flykten som väntade. Jag sitter i min mammas knä. Hennes händer sluter sig kring mig som en mur, en mur som världen en dag skulle försöka riva.

Denna dag, den åttonde mars, talar vi om kvinnokampen. För mig finns den i min mammas trötta ögon, i hennes slitna händer, i hennes försök att hålla mig kvar i en värld som ständigt tog ifrån henne. Den kampen fortsätter. Den lever i varje kvinna som kämpar för sin rätt att finnas, att tänka och att vara. by @rezarvhimi

206

16

2 years ago

📍Stockholm #freepalestine 🇵🇸 taken in Stockholm, Sweden by @rezarvhimi

207

9

3 years ago

"There is a dystopia, within each one of us
A destroyed Kabul
A Tehran with many prisons
A Bamiyan without Buddhas
An Aleppo full of corpses
And the Mediterranean with thousands of refugees.
I was born a stranger, from my mother’s womb
A demon child: abandoned by my father to the Alborz’s mountains to be eaten by animals,
The animals, however, were kind
I was given shelter and food,
Fed from deer milk
Warmed by Simorgh wings
Comforted in the entire Alborz mountain
Yet, the innocence of Alborz dismayed me
Because I was a human being
From centuries wild heritage
My heart reminded me of the human world;
I returned to Kabul from Mountains
Right from the start the city taught me how to throw stone at windows,
At birds, at butterflies, at cats, at dogs and at strangers.
Stoning of Rudabeh’s beautiful almond eyes, who looked at me lovingly from behind the window, was obligatory and rewarding." by @rezarvhimi

294

13

5 years ago

"it's all in your eyes, most of y'all tell lies." -K-Lamar by @rezarvhimi

76

2

6 years ago

by @rezarvhimi

119

5

6 years ago