Instagram story viewer> @karolinabertrams> Posts

Karolina Bertram

@karolinabertrams

4K

followers

456

following

Mental tränare för högpresterande kvinnor.
Lev ditt liv. Ingen annan gör det åt dig.
Nervsystem | Självledarskap I Livsdesign
Mentorskap ↓

POSTS STORIES REELS

Du har blivit så bra på att klara allt att ingen längre frågar hur du mår. Du är stark, ansvarstagande, kompetent och förmodligen tröttare än de flesta förstår. Du levererar, håller ihop det och finns där för andra. Du har byggt ett liv som fungerar. Kanske till och med imponerar. Men inuti känns det annorlunda. Du är trött på ett sätt som sömn inte verkar lösa. Du längtar efter lugn, men har svårt att slappna av. Du vet att något skaver, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag känner igen det eftersom jag själv har levt det. Jag har byggt företag, flyttat mellan länder, rest genom Europa i van, uppfostrat barn som ensamstående mamma och skapat ett liv som många drömmer om. Jag klarade mycket. Kanske för mycket. Jag var expert på att fortsätta, på att anpassa mig och på att lösa problem. Till slut blev jag svårt sjuk. Inte över en natt, utan gradvis. Kroppen försöker prata med oss länge innan den börjar skrika. Jag lyssnade inte. Förrän jag inte längre hade något val. Till slut låg mitt liv bokstavligen i någon annans händer på ett sjukhus i Aten. Den största förändringen kom inte från sjukdomen, utan från det som hände efteråt. När jag började förstå mig själv, lyssna på kroppen, respektera mina gränser och sluta bygga ett liv som såg bra ut på utsidan men kostade för mycket på insidan. Idag arbetar jag med kvinnor som påminner om den person jag själv en gång var. Kvinnor som klarar mer än de borde. Kvinnor som har lärt sig att prestera genom stress, ignorera signaler och anpassa sig till liv som egentligen inte fungerar. Mitt arbete handlar inte om motivation. Idag hjälper jag kvinnor att må lika bra som de presterar och skapa ett liv som känns lika bra som det ser ut. Om du känner igen dig i min berättelse och vill veta mer om hur jag arbetar, skriv LEVA i kommentarerna så hör jag av mig och berättar mer. Du är hur du lever. by @karolinabertrams

När jag var yngre trodde jag att livet följde en ganska tydlig plan. Studera, jobba, bilda familj, gifta sig, köpa hus. Så blev det inte. Jag byggde aldrig livet jag förväntades leva. Inte för att jag hade en genomtänkt plan. Tvärtom. Många av de största besluten i mitt liv har varit sådana som andra människor ifrågasatt. Att lämna. Att börja om. Att flytta. Att starta företag. Att resa. Att uppfostra barn själv. Att bo, resa och hemskola två barn i en van. Att välja frihet framför trygghet fler gånger än vad som förmodligen varit rimligt. Det har inte alltid varit enkelt. Det har inte alltid varit smart. Och det har definitivt inte alltid sett, eller varit särskilt framgångsrikt ut från utsidan. Men varje gång jag har försökt leva ett liv som sett rätt ut på pappret har något inom mig skravt, som en del av mig vetat att jag var här för något annat. Inte för att passa in. Utan för att leva på mitt sätt. Det betyder inte att jag inte varit rädd. Jag har varit livrädd många gånger. Jag har tvivlat. Gjort misstag. Börjat om. När jag ser tillbaka är det nästan aldrig de trygga besluten jag är mest stolt över. Det är de modiga. De obekväma. De som krävde att jag litade på mig själv innan jag hade alla svar. Idag lever jag ett liv som inte ser ut som jag trodde att det skulle göra när jag var tjugo. Tack och lov för det. För det mesta av det jag värdesätter mest idag hade aldrig hänt om jag stannat kvar i mallen. Och kanske är det därför jag brinner så mycket för det arbete jag gör. För jag tror att många kvinnor går runt och försöker passa in i liv som inte längre passar dem. Inte för att de vill. Utan för att de glömt att de har ett val. Du behöver inte leva som alla andra. Du behöver inte vilja samma saker som alla andra. Och du behöver definitivt inte vänta på tillåtelse. Du får skapa ett liv som känns rätt för dig. Även om det inte får plats i mallen. by @karolinabertrams

Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag slutade följa mina drömmar. Samtidigt vet jag hur lätt det är att skjuta upp det som egentligen betyder mest. Vi ska träna mer, prioritera relationer, våga satsa, resa, skriva, skapa. Livet förändras sällan av ett enda stort beslut. Det formas av de små beslut vi tar, om och om igen. Projekt 40 är mitt sätt att fortsätta välja medvetet. 40 utmaningar innan jag fyller 40 den 18 april 2028. Inte för att prestera mer, utan för att leva mer. Häng med! Här är listan.

Hälsa & fysisk kapacitet
1. Runstreak 365 dagar
2. 10 000 steg om dagen i snitt under ett år
3. Springa ett maraton
4. Genomföra en Ironman 70.3
5. Sova 7,5 timmar i snitt under ett år
6. Springa ett halvmaraton med min man
7. Cykla upp för Rocacorba med min man
8. Äta medelhavskost med fokus på protein och grönsaker (80/20)

Mod & påverkan
9. Publicera min självbiografi
10. Hålla en betald föreläsning med min man
11. Hålla ett TED-talk
12. Bli intervjuad i Nyhetsmorgon
13. Gästa 20 poddar, intervjuer eller artiklar
14. Publicera innehåll 100 dagar i rad
15. Genomföra 40 förberedda pitchar
16. Hjälpa 100 kvinnor genom mitt signaturprogram
17. Omsätta 5 miljoner kronor
18. Skapa ett automatiserat säljsystem
19. Samla 50 kundreferenser
20. Genomföra fem retreats för kvinnor

Äventyr & livsdesign
21. Vandra Camino de Santiago med barnen
22. Arrangera två vanliferetreat för kvinnor
23. Skapa en bas vid Medelhavet
24. Skapa en arbetsvecka på max 20 timmar
25. Leva min ideala vecka i 30 dagar
26. Ta fyra veckors sammanhängande ledighet
27. Skriva 100 tacksamhetsanteckningar
28. Genomföra ett 72 timmars tystnadsretreat
29. Fira min 40-årsdag i ett hus vid Medelhavet
30. Arrangera en årlig vanlifeträff
31. Lära oss ett nytt språk
32. Äta 20 ikoniska maträtter där de hör hemma
33. Dokumentera Projekt 40

Relationer & mening
34. Skriva 50 uppskattningar till människor som påverkat mitt liv
35. Dokumentera 100 magiska vardagsögonblick
36. Gå på 100 dejter med min man
37. Skapa gemensamma relationer
38. Två tydliga barnaktiviteter i veckan
39. Genomföra 100 lärandeäventyr tillsammans
40. Ta fram en 10-årsplan för barnens utbildning och utveckling by @karolinabertrams

Min måndag började med en löptur i morgonsolen. Solen värmde huden, svetten lackade och havet låg nästan spegelblankt. En lugn runda på 1,75 km. Det är mindre än en vecka kvar till Málaga Marathon. Ett mål jag tränat för länge. Sedan väntade några timmar vid tangentbordet för mig, medan barnen cyklade längs strandpromenaden. Små ben som aldrig verkade tröttna. En snabb lunch innan vi knallade ner de hundra metrarna till stranden. Tanken var att stanna en stund. Men timmarna gick och ingen av oss hade särskilt bråttom någonstans.. På kvällen gick jag och min man hand i hand längs strandpromenaden. Solen sjönk bakom bergen. Dagen som började med fart och puls slutade i stillhet. Tre bilder av solnedgång, palmer och berg. Tre perspektiv. Men vilket perspektiv väljer vi att se våra liv ur? Vi kan se löpturen som ännu ett träningspass. Eller som en stund för oss själva. En eftermiddag utan planer som förlorad tid. Eller timmar av närvaro som vi aldrig får tillbaka. En solnedgång som en vacker vy. Eller som en påminnelse om att vi redan lever mitt i det liv vi en gång drömde om. Jag har tänkt mycket på vad det innebär att skapa ett liv man älskar. Jag älskar stora mål och utmaningar, men vill inte vara så upptagen med att komma fram att jag missar vägen dit. Tidigare lade jag mycket energi på att passa in i ramar som aldrig var byggda för mig. Att leva efter andras förväntningar och skjuta upp det liv jag längtade efter. Men livet handlar inte om att vänta på rätt tillfälle. Det handlar om att börja skapa det redan nu. Det är också kärnan bakom Femibe. Att lära känna sig själv, förstå sina behov, utmana invanda mönster och skapa förutsättningar för att leda sitt liv. Din drömmåndag ser kanske inte ut som min. Kanske längtar du efter ett annat jobb, fler vänner, mer energi, tid eller modet att välja en ny riktning. När jag tänker tillbaka på den här dagen vill jag minnas barnen på cyklarna, sanden mellan tårna, solen bakom bergen och handen i min på vägen hem. Inte för att dagen var perfekt. Utan för att jag var där. Mitt i mitt eget liv. Så, hur vill du att din måndag ska se ut? Inte som den förväntas se ut. Utan som du faktiskt vill leva den. by @karolinabertrams

Idag fyller vår lilla pumpkin 6 år. I morse satt jag och scrollade igenom bildarkivet. Sex år av ögonblick. Sex år av små händer, skratt, upptäckter, tokigheter och det där alldeles sockersöta dockansiktet fullt av fräknar som fortfarande får det att knyta sig i bröstet på mig. Hon och hennes bror är det finaste jag skapat. Och någonstans där, bland alla bilder, kom den där välbekanta känslan. Jag ville dela henne med er. Visa er hennes ansikte. Berätta hur fantastisk hon är. Låta världen få se en liten människa som jag älskar mer än ord någonsin kan beskriva. Men jag väljer att inte göra det. För det ansiktet är inte mitt att ge bort. Det är hennes. Hennes fräknar. Hennes leende. Hennes blick. Hennes personlighet. Hennes barndom. De tillhör inte internet. De tillhör henne. Mina livsval är en del av vår berättelse. Jag delar gärna med mig av hur vi lever, våra äventyr, våra beslut och mina tankar om föräldraskap. Det är en del av vem jag är och det jag vill förmedla. Men det finns en gräns mellan att dela vårt familjeliv och att göra mina barns privatliv tillgängligt för andra. Deras personligheter, egenheter, känslor, utveckling och privata ögonblick är inte mitt innehåll att publicera. Jag kan berätta om att vara mamma utan att behöva berätta allt om människorna jag är mamma till. För de är inte karaktärer i min berättelse. De är huvudpersoner i sina egna. Jag vet inte hur de kommer vilja leva sina liv. Vad de kommer vilja dela med världen. Vilka de kommer vilja vara. Och det är precis så det ska vara. En dag får de själva välja vad världen ska få se. Fram till dess är det mitt ansvar att välja åt dem. Och jag vill hellre dela för lite än ta ifrån dem möjligheten att själva bestämma. Så ni får nöja er med lockiga nackar, bara fötter, små händer och glimtar av den där alldeles särskilda syskonkärleken. Det finns så mycket kärlek i det också. Grattis på födelsedagen, min älskade lilla pumpkin. Du är den vildaste, varmaste och mest egensinniga lilla själ jag vet. Jag hoppas att du alltid känner att du får vara precis den du är. Och att världen får upptäcka dig i din egen takt. by @karolinabertrams

Det är lätt att tro att frihet handlar om storslagna äventyr eller att korsa gränser. Men för mig handlar det mest om tystnaden mellan ögonblicken. Att inte behöva ställa en väckarklocka som sliter en ur sömnen. Att inte behöva förklara för någon varför vi stannar några extra dagar vid en sjö bara för att ljuset föll vackert mellan träden. Det här är vår femte vinter som vi packar vanen och rullar söderut. Två veckors snabb förflyttning genom Europa, runt 250 mil på vägarna och ett landskap som sakta skiftat utanför rutan. Första året var allt nytt och pirrigt, men nu sitter rytmen i kroppen på oss allihop. Jag minns livet innan barnen, när dagarna kändes som förutbestämda rutor i en kalender någon annan hade ritat. Jag hann knappt reflektera över vem jag var mellan alla måsten. Nu är dagarna långsammare. Intensiva på sitt sätt med företag, studier och hemskolade barn, men självvalda. Att bo i en van och ha barnen nära hela tiden är inget vykort dygnet runt. Men det är verkligt. Och det är vårt. by @karolinabertrams

Mina två första runstreaks slutade i en sjukhussäng. Idag har jag sprungit varje dag i ett helt år. I 365 dagar. Det här är min tredje runstreak. De två första tog slut efter ungefär 50 dagar. Då visste jag inte hur illa det skulle bli. Gallproblemen eskalerade till månader av smärta, sjukhusbesök och en desperat kamp för att få hjälp. I juli 2025 låg jag hopkrupen i en sjukhussäng i Aten. Utmattad, rädd och mentalt helt slut. På den hårda båren på väg in till operationen flög tankarna: ”Tänk om jag inte vaknar?” Jag var så trött på att ha ont. Jag ville bara få må bra igen. Operationen lyckades, men vägen tillbaka var lång. Jag hade tappat muskler och ork. Några hundra meters långsam promenad var ansträngande. Men den 25 oktober 2025, drygt tre månader efter operationen, snörade jag på mig löparskorna igen. Tredje gången gillt. Jag visste inte om jag skulle klara en vecka, än mindre ett år. Jag började där jag var, med den kropp jag hade. Idag står jag här, 365 dagar senare. Starkare än någonsin. Jag har sprungit halvmaror och flyttat gränser jag aldrig trodde var möjliga. Men det största är inte hur långt jag kan springa. Det är att jag kan springa. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till den utmärglade kvinnan i den där sjukhussängen och berätta att hon skulle springa igen. Att hon skulle bli stark igen. Det här året har lärt mig att styrka inte alltid är att kämpa hårdare. Ibland är det att stanna, läka och acceptera. Och ibland är det att våga börja om, trots att man inte vet hur det ska gå. Jag är stolt över medaljerna och distanserna. Men allra mest är jag stolt över att jag vågade börja om. Det är också en av anledningarna till att jag arbetar som mentor, för att hjälpa kvinnor att bli sitt bästa jag. Just nu har två lediga platser för personlig coaching. För dig som längtar efter mer och känner att något behöver förändras. Du behöver inte ha alla svar. Du behöver bara vara villig att börja. Skriv till mig i DM, så pratar vi om var du är idag och vad du längtar efter. by @karolinabertrams

Det är som att någon har vridit upp volymen på livet. Jag vaknar och kreativiteten flödar. Jag ser samband jag inte såg för några dagar sedan. Ord kommer lättare. Jag vill skriva, skapa, prata, testa, bygga. Det känns nästan fysiskt. Som om huvudet plötsligt har mer plats. Jag skriver ner idé efter idé. En ny affärsidé. En vidareutveckling av något jag redan gör. En tanke leder till en annan som leder till en tredje. Och jag älskar den här känslan. Jag är i den follikulära fasen av min menscykel och är lite nördig i vad som faktiskt händer i mig under olika delar av cykeln. Inte för att hormoner ska bestämma vad kvinnor kan eller inte kan göra, och inte för att alla fungerar likadant, utan för att jag tror att vi är alldeles för dåliga på att lyssna på våra egna kroppar. Vi förväntas prestera likadant varje dag. Vara kreativa, fokuserade, sociala, produktiva. Jobba. Träna. Vara mammor. Vara partners. Och när något förändras i oss börjar vi leta efter fel. Varför är jag så trött? Varför känns allt så svårt? Varför vill jag plötsligt vara ifred? Varför kommer alla idéer på en gång? Ibland är vi för snabba med att försöka fixa oss själva när vi egentligen borde observera oss själva. Vad händer i mig? När kommer energin? När kommer kreativiteten? När behöver jag sakta ner? Vad behöver jag? Och vad händer om jag börjar se det som information istället för problem? Frågorna jag burit på om kvinnors fysiologi, mental styrka, självledarskap, prestation och företagande har plötsligt börjat mötas. Någonstans där föddes idén. Eller kanske snarare, en idé som legat och väntat har börjat få form. Jag har till och med registrerat domänen idag. Så pass mycket tror jag på det här. Kanske bygger jag just nu på något som en dag blir nästa stora grej. Kanske ett av de där bolagen jag en dag kommer titta tillbaka på och tänka, det var här det började. Det är sällan man vet när något stort faktiskt börjar. Varje idé behöver inte bli ett företag. Men vissa idéer förtjänar att få finnas och se vad de vill bli. Så just nu tänker jag inte bromsa kreativiteten. Jag tänker fånga den. Skriva ner. Testa. Bygga. Vara nyfiken. Och just nu? Det flödar. by @karolinabertrams

Jag var så rädd för vad andra människor skulle tänka om mig att jag gömde det finaste som hänt mig. För nio år sedan blev jag mamma. När han låg där på bröstet klockan 05.38 den 20 september 2017 hade jag dolt min graviditet för omvärlden i 9 månader. Jag var rädd för människors blickar. För frågorna. För åsikterna. För dömandet. Vad människor skulle säga när de fick veta att jag hade valt att behålla ett barn trots att pappan inte ville det. Vad de skulle tänka om mig som skulle bli ensamstående. Jag visste att människor skulle ha åsikter om ett beslut som var mitt. Så jag gjorde något som känns nästan overkligt idag. Han blev min hemlighet. Jag ville inte ge andra människor möjlighet att döma ett livsval. Och sedan kom han. På nio år har han fått mig att lära känna mig själv på djupet. Han har visat mig mina styrkor, svagheter, rädslor och sårbarhet. Han har gjort mig mer tålmodig, närvarande, modig och medveten om vilken människa jag vill vara. Men det finaste är inte hur mycket han har förändrat mig. Det är vem han är. Han är en av de mest kärleksfulla människor jag känner. Han ser när någon behöver en kram. Han bryr sig på riktigt om hur andra mår. Han sprider glädje och får människor att känna sig sedda. Han har ett så stort hjärta. Han är min största kärlek och min stora inspiration i livet. Jag är så jävla stolt över den människa han är och håller på att bli. Ibland tänker jag tillbaka på den där unga kvinnan som gömde sin graviditet av rädsla för vad andra skulle tänka. Det finns en sorg i att jag inte vågade äga min graviditet. Att jag lät andras möjliga åsikter ta plats i något så stort och vackert. För den där lilla pojken jag bar på skulle förändra mitt liv på sätt jag ännu inte kunde förstå. Idag vet jag att andra människor inte behöver förstå dina val för att du ska kunna veta att de är dina. Idag fyller min lilla hemlighet nio år. Jag vill ropa ut hur jävla stolt jag är över honom. Grattis på 9-årsdagen, älskade unge. Tack för att du blev du. Tack för att du har gjort mig till en bättre människa. Tack för allt du har lärt mig om livet, kärleken och mig själv. Du är och kommer alltid vara livets bästa beslut. Älskar dig! by @karolinabertrams

Jag minns känslan av att stå kvar när alla andra hade någon att gå till. Någon att gå hem med. Någon att sitta bredvid. Någon som valde dig. Jag hade inte det. Min skolgång präglades av mobbning och utanförskap från lågstadiet, och långt upp i högstadiet. År efter år av att känna mig fel, för mycket och för annorlunda. Som om det var något med mig som gjorde att andra människor inte ville ha mig nära. Och det sätter sig. Långt upp i vuxenlivet har jag burit rädslan av att bli bortvald. Men någonstans längst vägen slutade jag försöka hitta min plats bland människor som inte var mina. Jag började resa, flytta och leva på sätt som aldrig hade passat in i skolans mall. I helgen satt jag runt en lägereld med människor jag själv bjudit in till en vanlifeträff. Nästan ingen av oss kände varandra innan. Ändå satt vi där. Pratade. Delade historier. Och skrattade. Jag tittade runt på människorna omkring mig och tänkte på den lilla flickan som en gång undrade vad det var för fel på henne. Jag önskar att jag kunde säga till henne: "Det är inte fel på dig. Du har bara inte hittat dina människor än. Du behöver inte passa in överallt för att höra hemma någonstans" Idag har jag människor i mitt liv som känns som hemma. Människor jag kan vara tyst med. Skratta med. Vara stark, och skör med. Och kanske är det finaste av allt att jag inte längre behöver kämpa för att hitta dem. Jag har blivit en person som drar fantastiska människor till mig, och som skapar platser där andra också hittar varandra. Från flickan som inte hade någon självklar plats till kvinnan som sitter runt en lägereld med främlingar och skapar sammanhang. Och kanske är det den största revanschen av alla. Inte att alla de som en gång fick mig att känna mig utanför skulle förstå vem jag blev. Utan att jag till slut hittade en plats där jag aldrig behöver tvivla på om jag hör hemma. Jag önskar jag kunde säga till lilla Karro: "Fortsätt. Du kommer hitta dina människor. Och när du hittar dem behöver du inte längre kämpa för att höra till. Du bara gör det" by @karolinabertrams

Det enklaste beslutet var att lämna Sverige. Det svåraste var att förstå varför så många väljer att stanna. 2014 satte jag mig på ett flygplan med en enkelbiljett. Jag visste inte exakt vad jag sökte. Bara att jag längtade efter något jag ännu inte kunde sätta ord på. Sedan dess har jag bott i Asien, Karibien, Mellanöstern och Sydeuropa. Byggt upp hem. Lämnat dem. Börjat om. Den vanligaste frågan jag får är: "Hur vågar du?" Men den fråga jag själv återkommer till är ”Vad är vi så rädda för?” Ju fler människor jag mött, desto tydligare har jag sett att rädslan ser likadan ut, oavsett land. Rädslan att lämna ett jobb. En relation. En identitet. Ett sätt att leva. Inte för att vi alltid är lyckliga där vi är. Utan för att det känns tryggare att hålla fast vid det vi känner till än att möta det vi inte kan kontrollera. Jag trodde länge att jag reste för att upptäcka världen. Idag vet jag att världen hjälpte mig att upptäcka mig själv. Jag insåg att mycket av det jag kallat normalt egentligen bara var det jag vuxit upp med. När jag såg Sverige utifrån såg jag också mig själv utifrån. Jag insåg hur djupt jag formats av idén av att ett bra liv handlar om att prestera mer. Köpa större. Jobba hårdare. Samla fler meriter. Ingen sa att jag måste. Det var bara så livet såg ut runt omkring mig. Och det är just så normer fungerar. De känns inte som normer. De känns som sanningar. Vi tror att vi är rädda för förändring. Men ofta är vi rädda för att ifrågasätta det vi alltid trott varit det enda sättet att leva. Jag lämnade inte Sverige för att fly. Jag lämnade för att få perspektiv. När man en gång sett att livet kan levas på hundra olika sätt blir det omöjligt att fortsätta tro att det bara finns ett. Jag tror att det går att växa ur ett land. Inte för att landet är fel. Utan för att den människa du blivit inte längre ryms i den berättelse du en gång fick om hur ett liv borde se ut. Den största förändringen var aldrig att jag bytte land. Det var att jag började välja mitt liv medvetet. Hur jag ville leva. Hur jag ville arbeta. Hur jag ville uppfostra mina barn. Vad jag ville mäta ett rikt liv i. Inte prestation. Inte status. Inte pengar. Utan närvaro. Relationer. Tid. Mening. by @karolinabertrams

Valet stod egentligen mellan två saker. Att fortsätta resa utanför Europa. Eller att adoptera en hund. Vi valde hund. Inte vilken hund som helst. En sex månader gammal gatuhund från Grekland. En lurvig virvelvind med oändligt mycket energi. Ett ansikte som avslöjar varenda känsla innan hon ens hunnit vifta på svansen. Mjuk som sammet, full av kärlek och med en tillit till livet som fortfarande fascinerar mig. Jag minns att många ställde samma frågor. "Har du verkligen tid?" "Du har ju redan två barn." "Den där är nog lite för aktiv för dig." Och ärligt talat… Jag hade inga bra svar. Bara en magkänsla som sa att det var hon eller ingen. Waylee hade levt ett helt annat liv än de flesta hundar. Hon hade aldrig åkt bil. Aldrig haft halsband. Aldrig gått i koppel. Aldrig haft ett hem. Hon hade levt fritt. På gott och ont. Vi hade ingen aning om hur hon skulle reagera på att plötsligt bo med två barn på fem kvadratmeter i en van. Det visade sig att vi oroade oss för fel saker. För det jag inte hade förstått då var vad en hund skulle ge mina barn. Någon som alltid väntar på dem. Någon som aldrig dömer. Någon som tröstar utan ord. Någon som lär dem ansvar, tålamod och omtanke, inte genom regler, utan genom relation. Jag tror att alla barn borde få uppleva att vara någons hela värld. Att bli mötta med samma glädje, oavsett om dagen varit fantastisk eller jobbig. Det är precis så Waylee möter oss. Varje dag. Hon blev snabbt barnens bästa vän. Min trognaste löparkompis. Vår självklara reskamrat. Och den där familjemedlemmen som det idag känns omöjligt att föreställa sig livet utan. Ibland tänker jag på hur annorlunda hennes liv kunde ha blivit. Och sedan tänker jag på vårt. För vi adopterade en hund. Men jag tror att det var vi som fick den största gåvan. by @karolinabertrams